Jag kan fortfarande inte låta bli att känna mig som en dålig kristen. Lr dålig människa överhuvudtaget.
Det är svårt att vara glad och positiv när jag jämnt är ensam. Jag har aldrig lyckas behålla vänner under någon längre tid. Tids nog så tröttnar folk på mig.
Jag önskar jag hade i allafall en riktig nära bästa vän. En sån man kan berätta precis ALLT för, som man kan skratta och ha kul med. Som man ALLTID vill vara med och älskar att umgås med en.
Jag har aldrig haft en sån vän.
Jag har haft vänner, som jag har haft kul med, och jag har haft några få vänner som har ställt upp på mig när jag behövt någon.
Men jag har aldrig haft en riktig BFF . En vän som man umgås med varje dag, och man hittar på massa knäppa saker.
Men jag kanske inte kan kräva nåt sånt nu när man är vuxen? Folk har ett liv, viktigare saker att göra. Dem har jobb och familj. Bara jag som fortfarande är ensam.
Och visst finns det väl en sida oss mig som gärna vill ha familj och hela den biten. Men jag litar inte på killar. Jag är livrädd för att bli bränd igen. Dessutom är jag alldeles för tjock för att någon skulle ens vilja dejta mig. Och då kan man ju tycka att det är bara att göra något åt vikten. Jo, det är lättare sagt än gjort. Deprimerad och ensam blir väldigt lätt att man tappar lusten att ens bry sig om något.

Men jag vet, inget blir bättre av att gnälla. Och jag tycker inte om att jag är sån här. Och jag försöker att rycka upp mig ibland.
Bara att jag vet inte vad jag ska göra åt min ensamhet. Det är svårt att skaffa vänner när man är vuxen och dessutom har ett mående som ligger en i fatet.
Jag önskar verkligen att jag var mer självständig. Och jag funderar faktiskt på att hyra en bil några dagar och åka iväg på lite semester. Samtidigt behöver jag spara mina pengar om jag ska gå på bibelskola till hösten..