Imorse när jag vaknade kände jag fortfarande av min förkylning som inte riktigt vill bryta ut, så jag bara känner mig halvkraslig. Så jag hade tänkt stanna hemma och vila. Men fick en känsla att kommer jag inte gå så kommer jag missa något bra. Och mkt riktigt. Idag så delade en av lärarna sitt vittnesbörd. Och för mig var det sjukt jobbigt att höra och ett under att jag inte bröt ihop totalt. Det han berättade kunde jag känna igen mig i. Inte allt. Men just att hata sin far och komma från ett trasigt hem. Psykiska och fysiska misshandeln. När jag var tonåring så funderade jag på hur jag skulle döda min pappa. Som tur var så sa min dåvarande kille till mig att han är inte värd att sitta i fängelse för.
Men jag var så arg på min pappa för allt som han har gjort mot mig, hur mkt han har skadat mig och som jag lider av än idag.
Jag säger att jag har förlåtit honom, men innerst inne tror jag inte jag har gjort det helt. Jag är inte lika arg på honom, men jag kan inte påstå att jag älskar honom, lr ens tycker om honom. Jag vill inte ha något med honom att göra. Fast det finns ändå en liten längtan inom mig efter en pappa.
Fast min pappa har aldrig varit något riktig pappa. Väldigt tidigt så fick jag höra att INGEN kille kommer någonsin kunna älska mig. Och det är nåt jag fortfarande har väldigt svårt att inte tro på.
T.o.m mitt ex sa det till mig att jag är en VÄLDIGT svår person att älska. Även om det är en liten röst i mitt huvud som säger det väldigt ofta så börjar jag ändå ta åt mig när jag får beröm. När någon säger något till mig så suger jag till mig det som en svamp. Just när dem säger det i allafall. Sen är tankarna på högvarv. Varför säger hon/han så? Menar dem verkligen det? Lr säger dem bara så för att vara snälla.
Speciellt om det är en kille som säger något snällt. Då blir jag jätte misstänksam. Men det har blivit mkt bättre.
Som jag fick en jätte fin komplimang idag av en kille, först tog jag till mig det och blev jätte glad, sen när han sa att han menade det. DÅ kom misstänksamheten. Men jag kunde släppa det ganska snabbt som tur var. Kanske för att jag blev distraherad av en annan person som kom fram och började prata med mig 😝
Men det är verkligen väldigt nyttigt för mig att vara med kristna människor. Speciellt killar. Då jag får se att det finns bra killar, som är snälla utan någon baktanke.

Även om det river upp gamla sår,tankar och känslor så är det ändå väldigt intressant att få höra andras vittnesbörd. Att få höra hur Gud kan verka i våra trasiga hjärtan. Och människor som vi inte tror kan bli kristna, har Gud visat att inget är omöjligt för honom.
Så hoppet är inte ute för min pappa...